Det behövs fler liberala skolreformer i Sverige

Liberalerna behöver förändra och utveckla sin skolpolitik. De skillnader som finns beträffande skolkvalitet och skolresultat beror i hög grad på skiftande kompetens bland kommunerna och skiftande villkor i olika kommundelar. I botten handlar det om hur vi bygger ett samhälle rent fysiskt för att motverka segregation och utanförskap.

Skolreformerna i början av 1990-talet innebar ett systemskifte i svensk skolpolitik. Det tidigare systemet präglades av en statlig gymnasieskola med linjer med liten valbarhet, relativa ämnesbetyg och länsskolnämnder som beslutade om organisationen i kommunerna. Det nya systemet innebär en kommunaliserad gymnasieskola med program med stor valbarhet, målstyrda kursbetyg, möjlighet att starta fristående skolor.

De förändringar som genomfördes i början av 2010-talet medförde att elevernas intresse för yrkesprogram sjönk drastiskt då dessa program inte längre gav allmän högskolebehörighet. Kursplaner och betygskriterier som Skolverket utarbetade blev än mer svårtolkade för elever och lärare. Kunskapsresultaten har inte utvecklats i önskvärd riktning.

Elevpengen som kommunerna beräknar för respektive program utgör den ersättning som fristående skolor tilldelas samtidigt som det visar vilket belopp som kommunerna anslår. En diskussion förs om kommunernas resurstilldelning varierar för mycket. Faktorer som elevunderlag, lärarlöner, läromedelsanslag, lokalkostnader bidrar till att elevpengen varierar mellan kommunerna.

I Januariavtalet mellan S, MP, C och L ingår att studera om ämnesbetyg ska införas och att utreda ett återförstatligande av skolan i någon form. Att införa ämnesbetyg är att göra en skvader av nuvarande och tidigare skolsystem. Betyg måste sättas i alla årskurser oavsett kursbetyg eller ämnesbetyg beroende på antalet förekommande ämnen och valbarheten inom främst de studieförberedande programmen. Elever kommer inte att riskera ett högt ämnesbetyg i ett gemensamt ämne utan avstår därför från att välja en valbar påbyggnadskurs i samma ämne.

Bland valbara kurser finns exempelvis i ämnet Svenska kurserna Litteratur, Retorik och Skrivande. I ämnet Samhällskunskap finns de valbara kurserna Internationell ekonomi och Internationella relationer. Det skulle innebära att betygskriterier för ett ämnesbetyg skulle behöva finnas för olika tänkbara kombinationer av kurser som ingår i det ämnesbetyg som ska sättas. Frågan är också hur kunskaper i specialiserade kurser ska vägas in i betygssättningen tillsammans med grundläggande kurser i ämnet. Det är enklare att sätta ämnesbetyg i Moderna språk där kurserna innebär en progression i kunskapsutvecklingen.

Frågan är hur de nationella provens roll kommer att påverkas då ett ämnesbetyg kommer att sammanfatta resultaten av de kurser i ämnet som respektive elev har läst. Det kan leda till fortsatt betygsinflation när villkoren blir otydligare och skiftande.

Ett slutbetyg över gymnasiestudierna bör ange vilka kurser som ingår i de ämnesbetyg som sätts. Med ett sådant blandsystem följer också ett taktiserande hos eleverna för att uppnå bästa resultat på enklaste sätt. Elevernas stress, som ofta påtalas, emanerar också utifrån kompisar, familjesituation, fritidsintressen, sociala medier.

De tidigare destinerade statsbidragen ersattes i början av 1990-talet med generella statsbidrag till kommunerna. Viss uppluckring har skett genom att kommunerna kan söka riktade statsbidrag för olika insatser. Det visar sig att det främst är större kommuner som engagerar sig i att söka dessa bidrag för att utveckla olika delar av skolverksamheten. Detta leder till att skillnaderna mellan kommunernas skolkvalitet ökar ytterligare.

Det diskuteras vad ett förstatligande av skolan skulle innebära och i vilka avseenden det skulle beröra olika delar av skolverksamheten. Även en regional modell för planering och dimensionering av gymnasieskolan utreds. Frågan är hur fristående skolor kan beröras av en sådan modell. Grundfrågan som bör ställas är hur skolan kan bli mer likformig och likvärdig oavsett kommun och utförare samt hur skolresultaten kan förbättras.

Att omorganisera och skapa blandsystem komplicerar bara villkoren för skolverksamheten. En mer framgångsrik modell torde vara att höja skolpersonalens kompetens. Lärarutbildningen kommer att ses över igen och då gäller det att inte bara fokusera på ämneskunskaper utan också att sätta professionsaspekten i centrum. Väl utvecklad undervisningsmetodik och inkännande förhållningssätt till eleverna är väsentliga framgångsfaktorer för att uppnå goda skolresultat. Det är viktiga delar i en lärarutbildning men även för fortsatt kompetensutveckling för verksamma lärare.

Pågående översyn av kursplanerna kommer att vara till gagn för att tydligare kunna tolka innebörden av de mål som skrivs fram. Vad som också skulle gagna undervisningen vore att införa ”regissörer” som coachar lärarna att bli skickligare i sin profession. Andra verktyg som kan utvecklas ytterligare är revision och tillsyn av skolverksamheten. Sammantaget skulle dessa insatser betyda mer för skolresultaten än att byta betygssystem och återförstatliga en verksamhet som finns företrädd i alla kommuner.

Liberalerna behöver förändra och utveckla sin skolpolitik. De skillnader som finns beträffande skolkvalitet och skolresultat beror i hög grad på skiftande kompetens bland kommunerna och skiftande villkor i olika kommundelar. I botten handlar det om hur vi bygger ett samhälle rent fysiskt för att motverka segregation och utanförskap. Kommunernas storlek är också avgörande för vilken styrka och samlad kompetens som finns att tillgå för att kunna genomföra en skolverksamhet med goda resultat.

Ingvar Åkerberg
Jönköping