Därför har Jönköping inget område som är ”särskilt utsatt”.

Det finns sedan decennier tillbaka en samverkanskultur mellan skola, socialtjänst, polis, fritid, kultur och bostadsbolag. Man har upparbetade kanaler, känner varandra och kan dra åt samma håll. När det uppstår problem vet man hur man gemensamt kan ta tag i detta.

Jönköping finns inte med på polisens förteckning över kommuner med särskilt utsatta områden. Inte heller på listan med områden som är i riskzonen att bli ett särskilt utsatt område. Längre ner på förteckningen finns ett av kommunens bostadsområden med under rubriken utsatta områden, på plats 53 av 61.

Ett särskilt utsatt område kännetecknas av ”en social problematik och kriminell närvaro som lett till en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocessen och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag”.

Det är inte bara storstadskommunerna som finns med på listan över särskilt utsatta områden. Där finns även kommuner i jämförbar storlek med Jönköping eller med färre innevånare.

Varför har inte något bostadsområde i Jönköping ”tippat över kanten” och tagits över av destruktiva krafter? Hur kommer det sig att Jönköping är en förhållandevis trygg kommun att bo och vistas i?

Vår kommun kan naturligtvis också drabbas av kriminella individer eller grupper, ligister eller förvirrade terrorister, bilbränder eller mord. Detta har hänt och det kommer att hända igen. Men kriminella element, eller maffialiknande grupper har inte tillåtits att ta över något geografiskt område. Varför inte här, när så tycks ske på andra orter?

Jag tror inte att den relativt gynnsamma situationen i Jönköping beror på tillfälligheter. Den är ett resultat av en historia, som både inrymmer en samhällskultur som vuxit fram, kombinerat med medvetet fattade beslut och prioriteringar.

Naturligtvis måste man tillgripa tydliga och resoluta åtgärder när kriminaliteten tagit över. Kortsiktigt finns då inget annat alternativ än ett massivt polisarbete. Men vill man förebygga att en sådan situation etableras eller om man vill vända en negativ situation långsiktigt, då måste polisen kompletteras med andra åtgärder.

Jönköping är i detta sammanhang bra på några saker.

Det finns sedan decennier tillbaka en samverkanskultur mellan skola, socialtjänst, polis, fritid, kultur och bostadsbolag. Man har upparbetade kanaler, känner varandra och kan dra åt samma håll. När det uppstår problem vet man hur man gemensamt kan ta tag i detta.

Det kommunala bostadsbolaget Vätterhem har långsiktigt och kontinuerligt underhållit sina fastigheter. Områden har inte fått förfalla. Man är dessutom aktiv i ett socialt ansvarstagande.

Det finns ett starkt föreningsliv, även i områden som skulle kunna vara större problemområden än vad dom är. Föreningslivets betydelse kan inte nog värderas. Det finns ett tydligt samband mellan föreningsengagemang och en stabil samhällsutveckling.

Kommunen är ”synlig” och finns representerad på plats i olika kommundelar. Inte bara genom förskolor och skolor. Till exempel finns de lokala biblioteken kvar och spelar en viktig roll, där personalen ofta har en bredare funktion för medborgarna än att tipsa om böcker, även om detta är nog så viktigt.

Arbetslösheten är relativt låg, i synnerhet bland inrikes födda. Detta beror inte minst på ett differentierat näringsliv, som behöver många olika kompetenser. Bekymret är den höga arbetslösheten bland människor utan gymnasial utbildning.

Förskolor och skolor bedriver över tid en stabil verksamhet, med en i jämförelse hög personaltäthet och med välutbildad personal.

Dessa inarbetade ”tillgångar” måste värnas och vidareutvecklas, snarare än att hitta på nya. Det handlar om ett kontinuerligt och tålmodigt reformarbete där ett av målen är att människor ska känna trivsel, trygghet och framtidstro.

Stig-Arne Tengmer
Liberalerna