BYT STRAFF OCH DÖD MOT VÅRD OCH STÖD

Sverige behöver en reformerad beroendevård och narkotikapolitik. Den politik som förs idag fungerar inte. Sverige ska ha en beroendevård som ligger i framkant, som är human och som ger resultat. Det är dags att byta straff och död mot vård och stöd.

Sveriges politik idag går ut på nolltolerans mot narkotika. Det ska inte finnas någon narkotika att få tag på. Det är en enkel tanke att ta till sig för finns det ingen narkotika att få tag på så är det klart att ingen använder det. Frågan är då hur det går för oss i Sverige. Inte särskilt bra alls faktiskt. Det tunga missbruket är lika utbrett i Sverige som i övriga Europa och bland ungdomarna ligger vi ungefär i mitten. Det som dock är mest alarmerande är siffrorna kring narkotikarelaterad död. Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i hela EU och har mer än fördubblats de senaste tio åren. Enligt EMCCDA – EUs inrättning för narkotikaforskning och narkotikakunskap – så har Sveriges narkotikarelaterade dödlighet gått upp de senaste åren från 73 per miljon invånare till 93 per miljon invånare. Snittet i EU är 17 dödsfall vilket gör att Sverige ligger mer än fem gånger högre.

Man kan, och ska, absolut kritisera och diskutera vilket underlag som ligger till grund för statistiken. I Sverige finns bland annat oavsiktlig förgiftning och suicidförgiftning med i statistiken vilket drar upp siffrorna. Samtidigt går det inte att blunda för trenden.

Självklart ska vi fortsätta att prioritera förebyggande arbete så att människor väljer att inte använda narkotika. Ett skäl till att vi idag har åldersgränser på alkohol och tobak är att barn har en särskild sårbarhet för att utveckla problem med till exempel alkohol och tobak, både biologiskt och socialt. Åldersgränsen är ett skydd för barn och unga, och därför behöver vi fortsätta fokusera på att barn och unga inte provar på tyngre rusmedel. Problemet är att den tonåring som idag väljer att testa någon form av narkotika och sedan åker dit ses och behandlas som kriminell.

Den nolltolerans mot narkotika som vi har idag har tyvärr blivit en nolltolerans mot den som använder narkotika. Vi ser också hur det slår mot de som är allra mest utsatta, de sköraste av människor – de med psykisk ohälsa. Att självmedicinera vid psykisk ohälsa är inte ovanligt. Den som gör det behöver hjälp av vården. Tyvärr ser vi hur människor med en lång historisk av psykisk ohälsa kan bli av med i princip allt stöd om det kommer fram att det finns narkotika i bilden. Det är utredningar som inte görs förrän man är helt drogfri och det är mediciner som inte ges innan man är drogfri. För den som är skör rycks mattan brutalt undan.

Vi pratar ofta om skyddsfaktorer men också om det som brukar kallas riskfaktorer. Det är därför vi pratar om utanförskap och socioekonomi, om vikten av sammanhang, trygghet, saker att göra och folk som bryr sig om en. Varför tror vi att det går att få bort ett beroende genom att ta bort allt det som skyddar?

Om vi verkligen menar allvar med att beroende är en sjukdom så kan vi inte fortsätta använda straff som bot. Den som har ett beroende behöver vård och stöd, inte böter och fängelse. Vare sig för den nyfikne eller kanske upproriska tonåringen eller för den med skör psykisk hälsa som självmedicinerar är det till någon hjälp att behandlas som kriminell. Effekten blir snarare precis den rakt motsatta mot vad man tänkt sig. Tonåringen stämplas som kriminell och får en prick i registret som gör allt från att söka jobb till att få bostad svårare. Den sköre som blir av med sitt stöd tar till den hjälp som finns, vilket ofta är just droger.

Vi är övertygade om att det finns en annan och bättre väg att gå.

En avkriminalisering av eget bruk i sig leder inte till minskat missbruk. Att bland annat WHO förespråkar det är för att reformen omfördelar resurser så att de går från att ha ganska liten effekt till att göra nytta. Portugal används ofta som exempel eftersom narkotikarelaterade dödsfall gått ner så markant efter avkriminaliseringen men det som det framför allt handlade om var att man omfördelade så att vårdbudgeten gick från 25 till 75 miljoner.

Den svenska narkotikapolitiken fungerar inte. I 29 år har det varit förbjudet att använda narkotika i Sverige. Att ha spår av narkotika i blodet kan ge upp till sex månaders fängelse, även om det vanligaste straffet är böter. Trots det minskar vare sig narkotikan eller de som använder den. Vi misslyckas med de allra mest utsatta. De dör. Vi misslyckas också med de andra, de vi tror att vi hjälper, genom att dra undan de insatser som faktiskt fungerar och istället behandla dem som kriminella. Resurserna på narkotikaområdet går till polis och rättsväsende som stjälper, istället för till vård och stöd som hjälper. Sverige ska ha en beroendevård som ligger i framkant, som är human och som ger resultat. Det är dags att byta straff och död mot vård och stöd.

Christina Örnebjär, riksdagsledamot (L)
Anna Mårtensson, riksdagskandidat (L)

Albert Söderlind (L)
Sascha Carlsson (L)
Erik KermanAn (L)

Viktor Erlandsson (L)
Fredrik Nordenankar (L)
Khadar Ali (L)