Åtgärda de ömma punkterna inom polis och kriminalvård!

Polisväsendets omorganisation, insatser och effektivitet diskuteras flitigt. Partierna överbjuder varandra med förslag om olika åtgärder främst beträffande hur stor poliskåren bör vara. Enkla populistiska förslag, som inte är baserade på någon djupare samhällsanalys, främjar vare sig professionen eller politiken.

Det finns en övertro på vilka effekter som en omorganisation kan uppnå. Det är uppenbart att nya tendenser inom kriminaliteten måste mötas med andra utvecklade insatser än som tidigare tillämpats. Detta kan medföra behov av en övergång från länsindelning till regionindelning. Det gäller också inom andra politikområden för att få större underlag och inte splittra organisationen. Att i samband med sådana förändringar slå sönder välfungerande arbetslag blir förödande. Det visar sig att det tar ganska lång tid innan nya arbetslag fungerar optimalt.

En ökande befolkning i Sverige torde kräva en större poliskår. Liberalernas förslag till utökning och komplettering med trygghetsvakter är det mest realistiska förslaget. Andra partiers utspel är inte möjliga att uppnå inom överskådlig tid. Polisskolorna har reagerat och med rätta framfört att det inte är realistiskt att bygga ut polisutbildningen under kort tid i en sådan omfattning som skulle krävas.

Det blir populistiskt att kräva en omfattande utökning av antalet poliser. Det gäller att fokusera på vilka ömma punkter som finns och som förhållandevis lätt kan åtgärdas. Det kan gälla att justera delar av organisationen som haft svårt att fungera, i realistisk omfattning öka intaget till polisskolorna, avlasta organisationen genom att komplettera med t ex trygghetsvakter etcetera.

Det förebyggande arbetet för att förhindra och motverka brott är förvisso viktigt. Utökad kameraövervakning kan bidra till att skapa större trygghet och förhindra brott. Det är väsentligt att skola och socialtjänst utvecklar samverkan med polisen för att ungdomar inte ska hamna i kriminalitet.

I debatten framkommer dock inte hur antalet återfall i kriminalitet kan minska. Genom olika aktiva åtgärder har t ex Kanada en väsentligt lägre frekvens av återfall än vad Sverige har. Det gäller alltså att både motverka nyrekrytering till kriminalitet och återfall efter avtjänat straff.

Det gäller att utveckla hur intagna på ett bättre sätt kan förberedas inför frigivning och socialiseras i samhället. Utbildningsinsatser och påverkansprogram kan utvecklas ytterligare. Även uppföljande stödinsatser torde vara nödvändiga. Det är angeläget att frigivna har bostad och arbete att komma till för att inte omgående återgå till ett kriminellt leverne. På motsvarande sätt som sjukvården följer upp patienter efter slutenvård bör kriminalvården eller frivården följa upp och stödja frigivna.

Det är bekymmersamt när politiken främst handlar om enkla populistiska åtgärder. Samhället är komplicerat och enkla åtgärder fungerar föga men är kostnadsdrivande. Samhällsdebatten behöver utvecklas så att medborgarna blir mer insatta och bättre förstår komplicerade förhållanden. Att bara ropa efter fler poliser eller att kräva att verkschefer ska avsättas är för enkelt. Det gäller att betona hur kriminalitet kan förhindras och diskutera vilka olika typer av insatser som är relevanta att utveckla för att uppnå bättre effektivitet och ökad trygghet i samhället för medborgarna.

Flera aktuella frågor i samhällsdebatten visar vikten av att börja reflektera över hur styrkedjan fungerar, dvs hur lagstiftning, regleringsbrev till statliga verk samt uppföljning och utvärdering av riksrevisionen fungerar för att uppnå tillfredsställande kvalitet i arbetet t ex inom polisväsendet och kriminalvården.

Ingvar Åkerberg (L)
Jönköping